nyköping är ingen bra stad att växa upp i, iallafall inte när man snart är 15. visst, skitsnack finns överallt, men detta är sinnessjukt. detta är typ skitsnackets stad, allt skitsnack skapas här och jag skämtar inte när jag säger så. vart man än vänder huvudet så hör man någon säga något om ens vän, eller i värsta fall om en själv. jag är ingen ängel, men alla har sina brister och det är acceptabelt. varför kan man inte bara vara en äkta vän och sätta ett lås på sin käft? allt skulle vara mycket lättare då.

fan vad jag bara vill packa en väska och dra härifrån, till mitt drömland USA. med lite pengar i fickan skulle jag knappast tveka.
här i skvallrets stad sprids hemligheter som en skogsbrand. alla vet åtminstonde en hemlighet om varenda person, någon stranger vet säkert en av mina hemligheter.
man kan inte lita på någon förutom ens allra närmsta. marför bara inte sköta ens egna business? är det så svårt?

detta är bara någonting jag stör mig något enormt på, ingenting har hänt!

Big Bang. Var det verkligen så jorden kom till? Hur var allt innan denna smäll? Det sägs att innan "Den stora smällen" fanns det ingenting. Men vad var ingenting? Hur såg det ut så? Var det bara vitt eller svart, eller hur var det? Och hur kan denna smällen bara explodera mitt ute i ingenting, hur kan jorden skapas tack vare en smäll?

Jag vet själv inte hur jorden kom till och har inga riktiga uppfattningar om det heller. Men jag är riktigt nyfiken på hur forskarna har kommit fram till att det var just en smäll. Jag menar, är det inte konstigt, hur ingenting helt plötsligt kan bli allting? Jag tror inte på gud, så enligt mig är det inte han som skapade jorden, men vad skapade det? Jag får liksom inte ihop det hur allting skapas tack vare en smäll.

Sådant kan verkligen få mig att ligga sömnlös på nätterna! Hur tror ni att allt började? Tror ni på Big Bang? Berätta för mig vad ni tror, det är alltid kul och få lite andra idéer och tankar om detta!

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt detta. Hur många gånger har vi hört att jorden ska gå under ett visst datum? Senast var väl milleniumskiftet då alla satelliter skulle falla ner? Men kolla, vi lever än!

Jag tror nog att alla har hört om jordens undergång 21 december 2012 och allt baseras på Mayafolkets kalender som verkar vara en enda lång tidslinje på 5 125 år som får sitt slut just den dagen. Mayakulturen är nämligen känd för sin avancerade kunskap om astronomi och utvecklade ett antal kalendrar genom att studera solen, månen och stjärnorna.

Den 21 december 2012 är det nämligen vindersolstånd och då har tydligen Mayafolket kommit fram till att solen går i en rak linje med vintergatan som kommer att orsaka stormar som i sin tur kommer utlösa vulkanutbrott, eller att jorden kommer att börja snurra åt andra hållet. Vissa forskare säger att det kommer falla en komet på jorden medans vissa tror att allt bara kommer sprängas i luften. Det finns delade meningar hos forskarna då en del säger att detta kan stämma, medans andra skrattar påståendena rätt upp i ansiktet. Hur det än är, är det fel att skrämma folk på detta viset hela tiden!

Ingen kan veta när undergången kommer att ske, vissa tror att det var gud som skapade världen, och då är det också gud som kan veta när detta sker. INGEN kan säga när detta sker, inte Mayafolket, forskare eller andra smarta människor. Det kan hända imorgon, om 1 år, 2 år eller kanske om 1000 år?
Det är otroligt fel gjort av forskarna att gå ut med detta än, eftersom det finns folk som är livrädda för döden och som i värsta fall tar livet av sig för att slippa denna förutspådda domedagen.

Domedagen kommer, det är ingen tvekan om det. Men man vet varken hur, när, var. Man vet ingenting, så varför gå ut med denna fakta och skrämma skiten ur folk?
Jag själv, tror inte på detta. Mayafolket har "räknat ut" detta, men hur många gånger har dom inte sagt att jorden ska gå under? Senaste gången tror jag att det var 2006, och vi lever fortfarande. Det är bara onödigt.

Det är ingen idé att oroa sig, man ska leva livet till fullo och utnyttja tiden vi faktiskt har.

Jag läste i tidningen här om dagen och såg att en familj hade vunnit flera miljoner på lotto. Tanken slog mig:

"Tänk om jag skulle finna över 100 miljoner kronor. Då skulle jag köpa allt det där som jag vill ha, och höra allt det där jag egentligen villgöra. Åka på exotiska semestrar tre månader om året med min familj. Exotiska platser  där solen skiner och gör min hud härligt gyllenbrun."

Köpa mig en villa med eget spa där en fontän står och porlar. Ett hus där plasma-tv:n matchar soffan, som matchar tapeterna, som matchar mig. I min walk-in closet skulle det bara finnas kläder som jag faktiskt tyckte om, och när jag går på stan och ser någonting riktigt snyggt i skyltfönstrerna så kan jag bara köpa det utan att behöva tänka mig för.
Varenda vuxen har sagt till mig att man inte blir lycklig av pengar. Även om det är sant, ser jag framför mig, en lyckligare version av mig. Visst skulle jag sitta och snyfta i min designade soffa emellanåt. Troligtvis också vara förbannad någon dag och smälla igen den exlusiva spegeldörren så att den går i tusen bitar. Dyra saker är ju sällan särskilt tåliga. Men i den stora helheten skulle allt vara mycket bättre och lättare. Med lite pengar i handen.

På TV finns det många program som följer rika kändisar med kamera dygnet runt. Här finns alltså en möjlighet att få reda på hur det är att vara rik. I denna typ av reality-TV har bland andra Jessica Simpson, Paris Hilton, Bam Magera, Carmen Electra och Ozzy Osbourne med familj medverkat. Hela Metallica lät sig också filmas inför sin senaste skiva. Vill du minska din hunger efter rikedom? Se något av dessa program.

Jessica verkar mest grinig hela tiden och smågnabbas med sin pojkvän dagarna i ända. Vad hon än gör så hänger underläppen ner till knäna och hon verkar inte vara nöjd med särskilt mycket. Paris lider av ett liknande uttråkningssyndrom, men hon blir åtminstonde glad när hon får möjligheten att förstöra andras vardag. Bam har snöat in sig på att terrorisera sin familj. Allra helst genom att förstöra dyra bilar och hus. Ozzy verkar förvirrad och vill helst vara ifrån sin gapiga familj. Ända gången jag anar lycka hos honom är när han mumsar på en burrito. Och så slutligen Metallica. Här har vi ett bevis på att killa och tjejer är likadana. De bråkar så kallade "tjejbråk" trots att de anses vara grabbar av det tuffare slaget.
- Jag tycker inte att improvisationen var bra.
- Så tycker du bara för att det var jag som gjorde den.
- Nej, jag tycker så för att den var dålig.
- Nej, det är bara för att det var min improvisation... Blablabla, följt av en dörr som smäller igen.

Ja, de verkar sannerligen lyckliga i deras rika lilla bubbla. Jag vet ingen som skrattar så lite som de här människorna. Jag skulle aldrig vilja leva som dem. Vid närmare eftertanke så har människan klarat sig utmärkt utan plasma-TV i 100 miljoner år. Det finns också något som kallas "det glada 20-talet", folk var alltså glada då trots att ingen hade mobil, dator eller ens en svartvit liten TV. Att se Jessica Simpson på TV är som hemkunskapsfrökens långa arm som sträcker sig genom tiden och knackar mig på axeln. Hon låter barsk såsom bara gamla fröknar kan göra. Om man gör en tankeställare så kommer man inom en snar framtid, komma på att pengar framhäver inte lycka, det är inte pengar som får oss att le. Jag skulle klara mig helt och hållet utan pengar, för jag klarar mig i den omgivning jag lever i. Har jag mina nära och kära, behöver jag inte pengar för att le och skratta. Jag behöver kärlek, och det tror jag att alla behöver. Även alla rika kändisar som sägs vara lyckliga pågrund av den summa pengar som dom äger. Lycka kan inte köpas av pengar!

- Miljoner på banken, men ingenting att leva för

jag och julia pratade igår, väldigt mycket dessutom om skolan.
vi börjar åttan nu, det är dags för oss att visa lärarna och föräldrarna vad vi går för. det är nu allvaret börjar. nu kan man inte sitta i cafét o "hänga", inte sitta i fulla bås och prata om vad vi ska göra på loven, utan nu gäller det att sitta i WS och verkligen arbeta röven av oss. åttan är verkligen ett jobbigt år, har man hört av dem blivande niorna. det är grymt mycket kurser, samt stegarbeten.
sexan var mest ett komma-in-och-lära-känna-skolan-år. sjuan var typ man-kan-sitta-o-prata-bort-alla-WSpass-och-sitta-i-cafét-och-roa-sig-år.
det är ju i åttan och nian man verkligen har pressen på sig. man måste börja fundera lite smått på vilken linje man vill gå på, tänka framåt, vad man vill bli. själv har jag inte en blekaste aning om vad jag vill bli när jag blir äldre, ingen som helst aning. jag har ju velat bli kock, veterinär, fotograf, barnmorska, läkare. ja, nästan allt om man tänker efter. men inget av det brinner jag verkligen för. visst , jag gillar att fotogafera, men det är ingenting jag skulle kunna ha som hobby, utan mest för nöjets skull. att laga mat gillar jag också att göra, men jag skulle inte kunna stå dagar och nätter i sträck och laga mat, det är bara inte mig.
jag fick två frågor på romholmen.
- vad ska du söka för linje?
jag svarade såklart jag vet faktiskt inte eftersom att jag faktiskt inte vet.
- men vad vill du bli när du blir stor?
svaret blev desamma på den frågan. ända sedan jag fick dem frågorna, har jag tänkt. det är verkligen nu det gäller, nu nu nu, inte senare, inte jag tar det om en vecka!
ordet "senare" ska inte finnas. iallafall inte när det gäller skolan. jag är verkligen en sån tjej som skjuter upp allting, för jag har inte lust, eller jag orkar inte. när vi är på sista skolveckan, får jag ju tillbaka allting, men dubbelt så mycket arbete, och så ska det inte vara.

så för er som börjar i åttan, eller sjuan, ta tag i erat skolarbete, visa vad ni kan, för det ska jag göra!

tänk alla som säger jag hatar livet..!
det finns alldeles för många som tänker så, och det tycker jag är tragiskt. för tänk så mycket livet har gett oss. vi har fått möjligheter att verkligen visa vilka vi är, visa vad vi står för! jag är evigt tacksam för det liv jag lever i. även om vissa dagar är rent utsagt skit. trots alla dom dagarna, är jag tacksam. utan detta liv, hade inte jag träffat mina u n d e r b a r a vänner, som alltid ställer upp för mig. dom finns alltid för mig och hjälper mig upp när jag har fallit. jag är riktigt stolt för att jag kan kalla just dom för vänner, bästa vänner. några har jag inte känt länge alls, några har jag känt i en längre tid. dom jag har fått kontakt med via skolan, herregud vilken tur jag har haft! att få kontakt med just dom där personerna. jag kan kalla nästan alla för bröder och systrar, för det är dom verkligen. man har gått igenom så mycket skit med dom, tråkigt som roligt, och ändå hållt ihop, det är rätt underbart tycker jag. visserligen har jag haft tur med alla mina vänner. men ibland undrar jag, hur hade det varit om jag inte hade börjat på kunskapsskolan i nyköping? vilka vänner hade jag haft då? vilka hade jag umgåtts med? hur hade jag varit som person? för dom här personerna, har verkligen gjort mitt liv annorlunda, dom har gjort mig till en helt annan person, ett bättre jag.

familjen också, herregud. där är jag lyckligt lottad! att just jag har fått den perfekta och mest underbara mamma, den mest perfekta och bästa pappa, och sist men inte minst, världens bästa trögaste bror. hur mycket jag än skriker och svär på dom , är det ändå dom jag har närmast hjärtat, dom jag älskar mest i hela mitt liv, till och med mer än mig själv. med min familj, har jag gått genom i stort sätt allt. flera djurs bortgång. min älskade mosters bortgång, och ännu mer inom släkten! allt detta, har fört oss mer tillsammans. jag känner att jag hör hemma här. det är här jag är född, och det är här jag kommer dö.


så ni som har en negativ inriktning till livet, ha inte det, utan tänk på vad ni har, inte på vad ni skulle kunna ha. va nöjd med er själva. ställ er framför spegeln, och ge er själv komplimanger. få upp erat självförtroende!